Dagen började med att kroppen förvreds i smärtor och att huden brann…
Jag trodde, nej hoppades, att jag skulle slippa få ett skov nu… men samtidigt har jag medvetet blundat för signalerna den senaste tiden.
Därmed har jag tagit mitt livs elfte Lyrica. Ingen våldsam konsumtion, med tanke på att jag fick receptet i fjol vår, men de är verkligen bra när man behöver dem. Skulle inte kunna tänka mig att äta dem hela tiden.
(Tyvärr tänker jag inte illustrera följande text, av anledning jag inte tänker gå närmare in på)
Hur det än är så kom jag mig iväg till mammografin. Yngsteman körde och vi fick glädjen att prova Äldstemans bil. Den åker man väldigt behagligt i vill jag lova.
Behagligt var det däremot inte att bli pressad likt ett par byxor gång på gång i röntgenapparaten. Jag tyckte faktiskt att det gjorde mer ont än de andra gångerna jag varit på mammografi.
Inte konstigt, för när jag kom hem såg jag att brösten var alldeles blå och uppsvällda! Är det verkligen meningen?
Som plåster på såren (läs brösten) kom beskedet från biopsin av tumören på magmunnen idag. Tänk att det ska ta sådan tid… de hade svaret förra veckan, men kunde inte ge ett muntligt besked – utan jag var tvungen att vänta på brevet.
Det finns kanske gränser för hur byråkratisk man får bli!
Nu är det bara att vänta på hur de tänker gå vidare. Mitt bekymmer är placeringen av knölen, då den ger illamående, smärtor och andra magproblem. Men det har jag vant mig vid nu.
Ja ja, en riktigt bra dag om man ser till helheten om du frågar mig! Blå bröst, piller och provsvar… vad mer kan man begära av en och samma dag?
Kramar <3<3<3